Människor

Monday 6 August, 2007

Ibland är saker som en följetång.
Vi har hämtordrar. Alla hatar dem och på något sätt har de blivit mitt ansvar att det ska fungera. Så det fungerar så här. Om en kund beställer något som inte finns i lager hamnar de i kö. Enkelt. När pryler kommer in ska de meddelas.

Jag ska meddela dem. Helst via telefon.

Så i början Juli ringer jag ett stycke datorkund och meddelar att hennes dator har kommit in. Hon svarar surt att hon är på semester och helst inte vill bli störd. Av någon märklig anledning går jag trots allt med på att hålla datorn tills hon är tillbaka ungefär två veckor senare. Runt den 20 juli. Sen blir den stående.
För några dagar sen ringer kunden in och frågar vad hennes dator är. Min kollega meddelar då henne att hon få pallra sig dit å hämta den om hon vill ha den. Senast på lördag.

Jag borde aldrig erbjudigt mig att jobba lördagar.

Kund: Det ska stå på kvittot att den är såld i Juli
Jag: Det kommer det inte göra.
Kund: Killen jag pratade med sa att det inte skulle vara några som helst problem.
Jag: Men om den leveras ut idag kommer det stå dagens datum på den.
Kund: Grejen är att i Juni hade jag pengar och nu har jag inte det (tråkar ut mig med med företagsekonomidetaljer som jag inte förstår)
Jag: Jag förstår men grejen är att jag inte riktigt vet vad han har lovat dig..
Kund: (avbryter) Hur kommer det sig?
Jag: Jo, för att han är innesäljare och de kan andra saker än vad jag kan då kanske.
Kund: (skitsurt) Jag skiter fullständigt i hur erat företag fungerar, jag vill bara veta hur det här funger för mig.
Jag: Jo, men jag försöker säga är att jag behöver prata med honom för att fråga hur han hade tänkt lösa det här.
Kund: Hör du inte vad jag säger, jag struntar i hur du löser det, jag vill bara veta hur det här kan bli möjligt för mig.
Jag: (dumt nog) Jo, men jag försöker förklara problemet med..
Kund: Jag vill inte höra dina problem!
Jag: -

(min kollega kommer förbi och jag flyr)

När jag kommer tillbaka ut i butiken frågar han mig varför hon var så otrevlig. Sedan föreslår han en falllucka i golvet så att när kunder börjar bli lite väl påfrestande så är det bara att trycka på en knapp. Jag säger att jag skulle tycka att det var mycket mer tillfredställande att skjuta ner den men vi enas ändå om att fallucka är något vi borde lobba för.

Måndag morgon travar jag iväg och frågar min kollega hur han hade tänk att hon skulle få ett annat datum på kvittot. Han skrattar och säger att det har han absolut inte sagt och att det dessutom skulle vara olagligt. Jag berättar att kunden är mycket påfrestande och att det vore bra om det kunde gå och lösa. Jag travar vidare in till da VD som säger att det nog går att komma runt det där men att det nog egentligen är olagligt.

När kunden kommer för att hämta sin dator är jag med andra ord mycket angelägen att det ska flyta på så bra som möjligt. Det går givetvis åt helvete direkt.

Från att ha varit en mycket lugn dag fullkomligt väller det in människor kvar i sex. Jag är upptagen med att fiffla med datum samtidigt som min kollega ständigt behöver hjälp med systemen. Så jag försöker göra en miljon saker samtidigt vilket brukar sluta med flera missnöjda kunder på en gång.
Jag vet att jag borde sluta bry mig om andra saker å bara avsluta men det är svårt ibland när någon annan behöver hjälp.

TrÃ¥kigt nog blir första datummyglet fel (”Jag sa 31 juni, inte 31 juli. Fast det finns väl inte sÃ¥ jag vill ha ett annat datum“) sÃ¥ jag ägnar säkert en kvar Ã¥t att bara göra om ordrar. När klockan är fem över sex (vi stänger sex) hamnar plötsligt ett uppsvälld batteri pÃ¥ disken. Min kollega börjar prata med kunden när jag plötsligt fÃ¥r nog och säger “Snälla, kan du inte gÃ¥ och lÃ¥sa dörren sÃ¥ att folk inte kommer in”. Det innebär dock att han gÃ¥r ifrÃ¥n kunden för att göra som jag säger, vilket kunden tar som en förevändning att prata med mig istället.

Jag: (lite ovänligt och stressat) Ursäkta, kan jag avsluta det här först bara?
Kund: (sur) Påminn om att jag aldrig ska komma till den här affären igen.
Jag: Jag är lite upptagen, min kollega hjälper dig.

Sen ser jag i ögonvrån hur han kommer tillbaka från dörrlåsning och olyckligtvis går till nästa kund.
Jag: (till kollega) Kan du ta det här först?

Detta blidgar pÃ¥ inget sätt kunden som fortfarande stÃ¥r och svär som ett mantra “PÃ¥minn mig om att jag aldrig ska gÃ¥ till den här affären igen” och jag gnisslar tänder och tänker “Absolut, inga problem”.
Nu har dock kund nummer två blivit övergiven och och springer surt ut genom dörren. Samtidigt står min kund som vill att jag ska datumfiffla och tittar uppfodrande på mig.

När jag tillslut lämnar fram följesedel och faktura tittar hon kritisk hon kritiskt på det.
Kund: Vad var det här för lustig stavning? (syftar på företagsnamnet)
Jag: (ser framför mig hur jag måste göra om allt en tredje gång)
Kund: Ja, men det var väl någon telefongrej.. ja, skitsamma.
Jag: (beundrar hennes logik)
Kund: Och dessutom var väl den 30 juli en söndag.
Jag: (trött) Nej, det var en lördag. Jag har kollat.
Kund: Ja, då får ni väl hoppas att ni aldrig behöver se mig igen.
Jag: (är frestad att hålla med) Det är inga problem. (ytterst krystat)

Inlägg publicerat i: Karriär

7 kommentarer Lämna din egen

  • 1. Johanna  |  Tuesday 7 August, 2007 kl. 19:09

    Jag känner med dig i djupet av mitt hjärta. Jag undrar fortfarande varför jag bara känner trevliga människor, men de flesta kunder är pÃ¥ ett eller annat sätt lite underliga. Mina vänner kanske helt enkelt aldrig hanndlar i butiker…
    Men HUR kunde hon få för sig att det var okej att ändra datumet på kvittot?

  • 2. Lova  |  Friday 10 August, 2007 kl. 13:44

    Jag har verkligen ingen aning hur hon fick för sig det. Kunder får ofta för sig att vi har lovat både det ena och det andra och trots att ingen har sagt det bråkar de om det tills vi löser det. Eller blir rejält osams.

  • 3. Herman  |  Wednesday 15 August, 2007 kl. 11:14

    Kunder är ett növändigt ont. Ibland vore det dock mycket lättare utan dom, och hyfsat mycket lättare med kollegor som inte lovar konstiga saker.

  • 4. Lova  |  Thursday 16 August, 2007 kl. 18:56

    Ja. Jag tror nästan att det vore ett fantastiskt mkt bättre jobb utan kunder. Jag har försökt uppbåda all min fantasi för att komma på hur jag själv skulle kunna vara en jobbig kund men jag får inte riktigt till det. Vissa tycks bara ha en talang för det där.

  • 5. Christopher Anderton  |  Sunday 2 September, 2007 kl. 1:18

    Haha.. Skön dag! Du skulle ha pratat med mig om datumkvinnan. Skulle bara ha sagt lite lätt kort med en överdrivet glad ton: “Nej.” :)

  • 6. Lova  |  Sunday 2 September, 2007 kl. 2:18

    Tro mig, min naturliga instinkt är att säga nej till allt. Men vissa vägrar lyssna..

  • 7. isabelle  |  Wednesday 19 September, 2007 kl. 9:46

    ååh, så du har börjat blogga igen? om än lite sporadiskt så är det ändå ngt högst positivt! jag älskar dina skildringar av hur galen mänskligheten blir så fort den tar klivet in i en konsumismens högborg :D

Lämna en kommentar

Obligatoriskt

Obligatoriskt, dold

Tillåten HTML-kod:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>

Trackbacka den här posten  |  Prenumerera på kommentarerna via RSS-ström


Kalender

October 2018
M T W T F S S
« Jun    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste inläggen